Jag läser DN från i söndags och det är en artikel om vardagsrasism. En kommentar från Twitter citeras "min väns mor, vars hy är mörk, kliver in i en sal på ett känt institut och blir tagen för städerska. Hon är forskare"
Det citatet får mig att tänka på att överviktiga ofta utsätts för samma sak. Men vi kan ju alltid gå ner i vikt. Din hudfärg har du ju alltid.
Jag skulle som dietiststudent leta reda på min lärare. Eftersom jag redan då var stor och antagligen såg lite frågande ut frågade städerskan mig vilken dietist jag skulle träffa. För tjocka jag kunde ju inte läsa till dietist.
Jag sökte några år senare jobb som dietist på Karlshamns lasarett. En i personalen informerade mig vänligt om att alla dietister slutat för dagen när hon såg mig i väntrummet.
Jag här för en intervju som dietist sa jag. Jag behöver väl inte säga att jag inte fick jobbet? Och jag behöver väl inte säga att min självkänsla sjönk som en sten?
Några år senare blev jag faktiskt patient på samma dietistmotagning. Jag hade då gått upp så mycket att jag behövde kirurgisk hjälp att få livet tillbaka.
Jag gick ner 40 kg men kämpar med en konstant känsla av misslyckande, för jag är ju fortfarande inte smal. Jag är aldrig tillräckligt bra.
Så även om jag aldrig kan förstå hur det känns att leva med vardagsrasism kan jag ändå förstå hur det käns att inte passa in.
1 kommentar:
Nej, det är inte lätt med övervikt. Jag vet. Och man kan dra många paralleller till hur människor ser på andra, genom att komma ihåg hur man själv blivit (eller blir) behandlad. Låt oss aldrig glömma våra egna människovärden eller andras! Stor kram på dig!
Skicka en kommentar